Den akademiska ridkonsten har återskapats av bland annat Bent Branderup (på bilden till vänster) genom att lägga vikt på hästens grundutbildning på det sättet man gjorde förr.
Den ursprungliga filosofin utvecklades redan när man ville ha hästen i krig. Hästen skulle vara rörlig, stark och lätt i handen. Det fick inte förekomma några missförstånd eller bråk på slagfältet, därför var hästen tvungen att lyda ryttarens varje kommando och vilja lyda varje kommando.
Kungarnas hästar var inte mindre utbildade. Dessa hästar var tvungna att röra sig med elegans och värdighet när de red genom folksamlingar. Oftast rörde sig hästen då i passage. Kungen var alltid tvungen att vara säker och hästen lätt och rörlig.
Nu för tiden slåss vi inte på blodigt allvar till häst längre och kungar rider sällan genom folksamlingar. Vi håller på med hästar för vårat nöjes skull. Därför är det ännu viktigare att tänka på hästens bästa. Vi måste, i alla lägen tänka på hästens bästa! Övningarna vi utför ska syfta till att göra hästen stolt, smidig, lätt och full av liv, samt att den ska bära upp sin ryttare med ett par väl skolade bakben. Detta är filosofin bakom den akademiska ridkonsten.
Om du lyssnar till din häst kommer den att berätta för dig när det är för tungt och vad den inte är redo för. Den kommer även att berätta hur den önskar att bli riden. Det viktigaste när man rider är inte hur långt man har kommit på kortast möjliga tid, utan hur du rider din häst. Om du rider med lätthet och ber hästen om att utföra saker så kommer den att tacka dig!
Här släpper man allt som har med prestation att göra, och arbetar endast utifrån individen (hästen). Det finns ingen häst som är gjord för hoppning, dressyr, körning eller western osv. Alla behöver lära sig hur man bär upp sin ryttare med hjälp av sina bekben och med en höjd svingande rygg.
Dressyr är till för hästen, och inte hästen för dressyr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar